Människa säga mig en sak.?! Jag har sagt i så många år att ett tredje barn inte ens finns med på världskartan för oss. Men nu står jag här! Måste väl krypa till korset med att jag vill nog ha en till. Eller det är ju det jag inte vet. Är det för att våra börjar bli så pass "stora" eller vad är det som spelar fnatt i mitt huvud?! Jag kan känna, ska jag aldrig få vara gravid igen o gå upp i sisådär 20-25 kg? =) Bli allmänt trött o less på slutet o tycka synd om mig själv för man är tung o inte orkar så mkt? Grina över att man går över 2 veckor? Sen då, det bästa av allt, få den lilla krabaten på magen? Nä men fy, så kan jag ju inte tänka, då får jag ju ett helt fotbollslag, då blir man ju aldrig klar. Hur vet man att nä Therese nu är det bra?! Det skulle jag vilja veta. Det spelar ju egentligen ingen roll vad jag "tycker" för hur det än är så kan jag ju inte få en bebis själv =) Eller är det för att Daniel är så säker på att han inte vill ha flera?! Ja jag lär nog aldrig få ett vettigt svar. =) Det är nog något jag får leva med. Men tänk vad jag o bebisen skulle få "egentid" när barnen är i skolan. Det skulle ju nästan bli som med barn nr.1 Men jag är nog inte riktigt klok som en s tänker i dessa banor, herregud vi har ju "stora" barn som "klarar" sig själva. Äter samma mat som vi, inga blöjor, inga vakna nätter, inget skrikande o man inte vet vad som är fel, inga bröst som gör ont. Självklart finns det ju så mkt positivt, o det överväger ju. Men jag vet ju hur hela vårat första år såg ut med Elias, o det vill jag inte vara med om igen. Nä det är nog bara galenskaps tankar som spelar ett spratt i mitt huvud. Nu blev det svammligt, men det är det som rör sig i mitt lilla hjärnkontor.......